Bortom absurdum del 2
Ni har tidigare läst om varg kvinnan Canus Lupus som uppfostrades bland vargar i den vilda skogen feng i västra götaland. Canus blev funnen av jägarn Styrbjörn Gressle i den våta sumpmarken. Ni kanske trodde att Canus nu var i säkra händer, men då hade ni fel. Styrbjörn var nämligen en mycket elak man med en enda sak bakom skallbenet, att få ett ligg. Han vart kallsvettig och stel när han fick syn på den unga flickans nakna kropp. Hon var som en älva i dimmorna. Styrbjörn förde sina lortiga fingrar mot Canus nakna anus, men ack sa Styrbjörn, här har någon vart tidigare, frukten är plockad. När han tittade närmare hade flickan besämt en bula på magen, hon var gravid i 5:e månaden. Vad är detta för varelse måntro?
Stybjörn kastade ett lasso kring Canus Lupudus hals och släpade henne hem till timmerstugan. Styrbjörn hade nämligen en oanad fetish för överviktiga kvinnor, så han låste in Canus i en bur inte större än henne själv och började föda henne med grädde och dyrklikt (vissa dagar fick hon tillomed rent smör) Efter bara ett par månader började Canus att svälla och gäsa och sen såg hon ut som en kassler i den lilla buren. Styrbjörn började nu tända på denna överviktiga kvinna och hade starka tankar på att snart släppa ut henne ur den kasslerformade buren (Han hade helt glömt att hon var gravid). En morgon när Styrbjörn skulle gå ner och föra ett samlag med kasslerkvinnan HÖR O HÄPNAD var buren spruken. Canus satt på sidan och såg en smula misstänksam ut, Vad hade nu hänt? Blodet låg tjockt på golvet. Styrbjörn höjde ögonbrynen och tappade piskan som han tidigare haft i sin svättiga hand. Han var rådlös.
Helt plötsligt krälar det fram en varelse ur skuggan i hörnet, en varelse hans ögon aldrig tidigare hade skådat. Häften varg, hälften människa! Det var varjpojken Petronius Jr. som precis tyrckts ut ur Canus sköte. Petronius hade ett ansikte så groteskt att hälften vore nog. Han var blodtörstig och hungrade efter människokött. Petronius slafsade i sig moderkakan men värkade inte bli mätt, Han såg raskt upp på rynkiga styrbjörn som darrade som ett asplöv i den kyliga höstnatten. Man hör Canus väsa "Ketachona!!"(Attakera min pojk, på vargiska) Och sonen löd blindt sin moder och åt Styrbjörn i ett nafs. De hela skedde på bräkdelen av en sekund.
Har detta hänt? Är de äntligen fria? Denna natt var det hädelsevis fullmåne och vargarna ylade sig hesa och laxarna hoppade i bäcken och ugglorna flaxade i granarna. Både Canus och Petronis kännde instinktift vargvittfingen i deras röda blod och joggade tillsammans in i den ljupa skogen. Men av denna vanligtvis inte alls frustrerande kraftansträngning av Canus kände hon nu hur kroppen inte hände med, fettet svajade och hon svettades. Petronius nosade upp flocken. Men när de återsågs igen var Luna inte lika glad som hon kanske borde vart att se sin dotter, utan ylade hotfullt till hennes feta kropp. Lunas vargflock var utsvulten och dregglade djuriskt när de såg Canus feta kasslerformade kropp, hon tog ett snabbt beslut och väste på vargiska "Felkone mekolo fekot" som betyder Ät upp min dotter, flock!" De lydde henne blindt, sedan vart Petronius stammens ledare! Om du ser en varg med röda tarmar runt halsen och en sorgsen blick så är det Petronius. Den enes död den andres bröd. Som man bäddar får man ligga.
undertiden du läser novellerna lyssna på denna låt.
BORTOM ABSURDUM DEL 1.
den här historien följer ingen norm och inga lagar, denna historia kommer låsa upp dörrar till rum du inte visste att du hade inom dig.
Den här historien börjar med en flicka, en flicka som inte liknar något av männsklig natur. Flickan som lekte i skuggorna.
Rosabelle var en kvinna med ett trasigt förflutet och en minst lika trasig framtid. Hennes liv var som en promenad på spruckna speglar, en promenad hon helst gick ensam. Länge hade spegelbilden bara reflekterat hennes eget ansikte men nyligen hade det dykit upp en annan skepnad, ett spädbarn. Ett spädbarn som var alldeles för dyrbart för att rosabelle skulle låta dess väldoftande,nakna barnahud rispas sönder av speglarna hon dagligen tvingades gå på. Hon lämnade flickan av kärlek. Omsorgsfullt lindade hon in barnet i en trasa av gammalt manchestertyg. Hon gick 3286 steg av ren ångest. Ren ångest rakt ut i skogen. Men kunde hon skona hennes allra dyrbaraste skatt från ett liv, ett liv proppfullt av törnrosbuskenstaggar skulle hon göra det. "vilken saga som helst får ett lyckligare slut en den du skulle haft med mig" viskade Rosabelle i barnets öra och hon anade inte hur rätt hon hade. Hon tryckte hennes sprucka läderliknande läppar en sista gång mot flickans mjuka panna och lade henne ner på den bädd av gr's hon så nogrant valt ut. Sen vände hon sig om med en rörelse som var den smärtsammaste i hela hennes liv för att aldrig se tillbaka. Så börjar historien om flickan som lekte i skuggorna.
Ett skrik ekade mellan barrskogens vildvuxna träd den natten. Det var flickans skri av ensamhet och köld, ett skri som inte tog slut förens lungorna var tomma och halsen för öm.
Någon fick vittring.
En varelse rör sig som vinden med en storarttad smidighet mellan tallarna i rikting mot vår flicka.
Berusad av barnets doft och förblindad av blodstörst kommer hon närmre.
Väl framme saktar hon ner för cirkulera några varv runt det lilla byltet.
Rovdjuret innom henne sa åt henne att slita barnet i stycken men en annan del av henne kunde bara inte. Det här var någons barn, någons avkomma. Kanske var det hennes egen avsaknad av valpar som fick henne att ta sitt beslut. Hon skulle behålla flickan och sköta henne som om hon vore hennes eget kött och blod.
Hennes krsaftiga käkar hade aldrig lyft något så varsamt förut. EN våg av ömhet föll över barnet och hon blev som av mirakel mycket lugnare.
Hon tog barnet till kadavret av ett rådjurs kid hon nyss fällt. En pöl blod omgav kroppen. Hon doppade barnets huvud i rådjurets fortfarande varma blod "Jag ska kalla dig Canus Lupus" väste Luna, alfahonan i skogens vargstam.
Lunas varma päls höll henne varm alla de kalla nätter som väntade och hennes mjölken från hennes spenar höll den värsta hungern borta.
Luna uppfostrade henne med till att bli en i vargstammen och snart brottades hon med dem andra valparna och slogs om maten för överlevnad. Men ju äldre hon och dem andra valparna blev slogs hon av en kännsla av utanförskap. Hon var inte som dem andra vargarna. Hon vistades allt mer sällan med dem andra ungarna utan lekte helst själv i skuggorna. Det var någonting med mörkret som tilltalade henne. Hon kände sig alltmer annorlunda, det hade vuxit ut små kullar på varsin sida av det bultande varghjärtat.
Men tillskillnnad från hennes vänninor Motega och Otaktay kände hon ingen attraktion till de unga varghanarna.
Canus visste att hon var annorlunda. På nätterna drömmde hon om en plats där alla såg ut som henne.
En dag råder panik i vargstammen, någon har hört ett skott. "Om något händer, lämna mig och spring till skuggorna, där är du trygg. Jag älskar dig" Sa Luna när dem lämnat kallabaliken för att söka skydd österut, vid foten av dem dimmiga bergen.
Dem låg där i tre dagar och tre nätter utan att kunna jaga efter mat, allt dem fick i sig var vattendroppar som sipprade ur bergrunden, och morgondaggens fukt. Plötsligt kände dem en välbekant doft, samma doft som omgav Canus. "Vad är det?" frågade hon sin mor. "inget farligt,men du måste lova mig någonting".
"vadå mor?" "Att vad som än händer håll dina ögon slutna och kolla aldrig upp".
Plötsligt knäcktes några grenar och Luna hoppade upp i försvarsposition, Flickan knep ihop ögon så hårt hon kunde. Men tillslut vart oron över modern för stor. Hon förblindades av åsynen på det allra vakraste hon sett. En varelse ganska lik henne själv, en hane. Han verkade känna chock själv för han tappade geväret när han såg på henne och han verkade inte tro sina ögon. Plötsligt kände hon sig mer naken en vad hon gjort i hela sitt liv. Hon trotsade sin mammas ord för hennes blick kunde inte slita sig från mannen och hon närmade sig honom. "stanna" väste Luna. "Nej mamma jag har precis hittat hem". "Jag visste att det här ögonblicket skulle komma, lycka till min dotter, mig ser du aldrig mer." "Aoooooooooooooooooooo",det var som att världen stannade och vinden sjöng med när dem ylade tillsammmans en sista gång.
Sen sprang Luna ut i den mörka skogen och för andra gången i sitt liv var flickan överges sin mor.
Mannen steg ett steg närmre och torkade tårarna från hennes kind. Kännslan var bortom absurdum.
författad av Ella Lax och Julia Ehrling
källor:wikipedia och en sida om indian namn.
VÅGA VARA VARG.
